Östen minns i November


FLYING HOME

I dagarna för 50 år sedan spelade jag på Nalen i Arne Domnerus klassiska septett en kortare period. Barytonsax och sång. På den andra scenen återfanns Carl Henric Norins orkester. Där var m.a.o. den svenska jazzeliten samlad. Osså jag.

En dag skulle Sarah Vaughan med orkester komma till Sverige för ett antal konserter. Topsy Lindblom gav oss i de två Nalen-banden order om att åka till Bromma Flygplats och möta berömdheterna – om inte med pukor så i varje fall trumpeter saxar och kontrabas. Så vi åkte ut ett femtontal musikanter och ställde oss på balkongen och väntade. Det var ju inget direkt B-lag som kom. Förutom Sara var det bl.a. Sahib Shihab, Roy Hanes Colemann Hawkins och Illinois Jacquet.

Där stod vi i kylan och väntade när planen sakta gled in mot ankomsthallen. DÅ var det någon som sa,
”VA FAN SKALL VI SPELA”. Tystnad.
Tills en yngling från Malmö d.v.s. jag lite försiktigt säger ”Varför inte FLYING HOME”. Alla tittade på mig en lång stund tills alla började garva. Och när dörren till planet öppnas och Sarah kommer ut tillsammans med Coleman Hawkings drar vi igång Flying Home. Sarah tittar på oss, sedan på Coleman, vänder om och går in i planet igen. 3 sekunder senare kommer dom ut igen storgarvande.
Och vi fick på fan i Orkesterjournalen och Estrad.

Veckan efter var vi i Göteborg för att spelade några kvällar. Då upptäcker Dompan plötsligt att Sarah är i Göteborg på Konserthuset, på vår frikväll. Varför Dompan omedelbart beställer biljetter till hela bandet. Tredje bänken i mitten. In kommer Sarah i en chokladbrun DJUPT urringad klänning med pälskrage.
Det blev för mycket för oss varför Bengt Arne (Wallin) skriker ”VI DYKER KILLAR” och med ett stön kastade vi oss ner på golvet mellan bänkarna. Sarah hade inte kommit igång efter sin entre och när hon upptäckte att det var vi – SOM DÖK – tog det ju ytterligare några minuter innan hon kom igång med ett stort leende på läpparna.

Lämna en kommentar

*