Östen minns i December


SPENCER

Ett år på ett av mina Göteborgsbesök var jag tillsammans med Roffe Ericssons storband engagerad på Restaurang Valhall en hel månad. Vi bodde hela månaden på ett mindre hotell parallellt med Avenyn, Hotel Örnen. Roffes band var ju fylld av det bästa som fanns att få i Sverige på 70-talet. Ingen nämnd utom möjligen en förutom Roffe. Roffe E. hade ju snart upptäckt att det i samma hus låg en motionsanläggning. Han fick hela bandet inklusive mig att motionera ett par gånger i veckan. Där fanns nämligen en hel avdelning för solning. Och alla, nästan alla, ville ju vara snygga. Det var bara EN som vägrade gå dit.
Och vi började ju undra. Var fan är Sture.

Veckorna gick och vi solade och blev brunare och brunare. Den Sture jag pratar om va alltså STURE NORDIN. En av Sveriges bästa och ROLIGASTE basister. Ett stort leende över hans minne. Under månaden som gick blev han blekare och blekare. Tills någon en dag hade råkat öppna dörren till hans rum och där på sängen med en gammeldags sollampa framför sig satt Sture naken och solade veken. Bara veken. Det hade alltså pågått i tre veckor utan vår vetskap.
– Va fan håller Du på med Sture?
– Jo.., det är så här…
I musikerkretsar gick ungefär samtidigt en story om att när man va på turne så kom ”Spencer” hem till frun på besök – som det hette. Spencer var en välutrustad mörklagd herre. Denna historia blev ju värre och värre i turnebussarna runt om i Sverige.
– …att när vi kommer hem i nästa vecka, sa Sture, så slänger jag in min brunbrände veke genom brevlådan, samtidigt som jag knackar på dörren. Inifrån hoppas jag få höra min fru skrika…

– NEJ SPENCER…inte idag!!! STURE ÄR PÅ VÄG HEM!!!

Lämna en kommentar

*