Fredagen den 26:e Maj kl 17.40 2006, så sänktes den vackra mossgröna urnan med askan från Östen ner i havet, i Öresund utanför Råå. Vi anhöriga befann oss på en plats inramad av jordplätter som betytt mycket för honom. Ven, Glumslöv, Helsingborg och Danmark naturligtvis. Solen tittade fram mellan molnen och strax efteråt flög en mås upp längs sidan av båten och låg kvar i vinden en stund. Rundade sedan fören, och landade mjukt i vattnet i närheten där urnan sjönk.
Latitud 55° 58,983 Longitud 12° 42,807.
Två veckor tidigare, under en vacker solig vårvinterdag tog släktingar och vänner farväl av Östen i Sancta Maria kyrkan i Helsingborg. Klockan 11.00, Lördagen den 11 februari 2006. Solstrålar letade sig in genom kyrkfönstren och skänkte hopp inför framtiden. Tack till er som mötte upp och er andra som på olika sätt visat medkänsla och engagemang, samt er som genom livet har skänkt honom stunder av lycka. / Familjen
En underbar, stark röst, en sångare som verkligen kunde sjunga, jag gillade Östens mera vemodigare låtar, med min finländska bakgrund, och har sedan 67 EP:n där bl.a. “Som en dröm” ingår. Den EPn blir ju 50 år i nästa år. Den har ett nostalgiskt pris skulle jag tro. En riktig artist, vemodigt när en sådan lämnar oss “för tidigt”, men man kan njuta och glädjas med Östen i hans låtar.
Jag har hört en sang med Östen som handlade om andra verdkeigs slut. Han sitter i Skanör Og tigger på Danmark hvor lysene tändes for förste gång i 5 år.
Er der nogen som kender den ??
Krister Andersson
En av alla de “bästa” sånger som “Östen med rösten” gjorde till oss… jag förstår att att danskt hjärta smälter när man hör denna sången. Så finstämd och känslig, ett mäktigt vittnesmål om en snart glömd tid
Här är den, sjunga får du själv göra men jag tror du kan melodin ;o)
Mycket nöje och en kallsup av nostalgi…
Det var en lördagafton
Dansk folkvisa Text Östen Warnerbring
Det var en lördagsafton på våren 45
Jag hade vart i Limhamn och hälsat på en vän
Jag cyklade länds stranden och kom till Ribersborg
Och Sundet låg så mörkt och kallt som om det hade sorg.
Då såg jag plötsligt ljuset det kom från Köpenhamn
Det skimra som en pärlband längs hela Sundets strand
Jag kunde inte minnas att jag hade sett det förr
För mig var den danska sidan en stängd och bommad dörr
Men ut på Limhamnsfältet det strömmade en flod
Av människor som sluppit en värld av krig och blod
Och någon tog en roddbåt och började att ro
Det verkade rätt långsökt då men tanken den var go`
Sen fortsatte jag hemåt bland jubel och bland skrik
Champagnekorkar smällde och stämningen var fin
Men det jag minns var ljuset, just när jag cykla hem
Som tändes denna femte maj på våren 45.