Östen minns i Mars


PISSERÄNNAN

Det måste ha varit i slutet på 50-talet. En av många dåtida jazzklubbar som öppnade och stängde i Malmö hade hittat den perfekta lokalen utanför Malmö centrum. Nämligen dansstället Solhagen.

Jag var där och spelade då och då och en kväll skulle det vara lite extra. Man hade engagerat Lasse Gullin och Rolf Billberg. Roffe var den tidens nya stjärnskott på såväl alt som tenorsax. Lasse och Roffe spelade mycket ihop och nu kom bägge till ett välfyllt Solhagen. Jag var naturligtvis där i olika kombinationer som spelade innan huvudattraktionerna gjorde entré. Dom gjorde en fin konsert men man fick bara hålla på till klockan elva – om jag minns rätt.

Så efter elva gick alla hem nöjda och belåtna. Till slut satt bara jag och Lasse och Roffe kvar. Då säger Lasse att han vill spela lite mer.
– Men va fan här är ju inget komp
– Skit samma
Så jag plockar upp min altsax. Och där sitter man med två inte helt obegåvade saxofonister i en tom dansbanelokal utanför Malmö.

Någon av oss säger att det är en så dålig klang i den tomma lokalen varvid någon av oss (?) säger ”figgan” varefter dessa tre figurer med sina instrument går in på herrfiggan och finner snart att den bästa klangen har vi vid pisserännan. DÄR i pisserännan medverkar jag i mitt livs bästa jam. Utan publik utan komp plus att vi ganska snabbt bestämde oss för att inte spela standardlåtar och inga tempo och inga tonarter. I viss mån var vi väl inspirerade av Lennie Tristano och Lee Konitz-gänget. Det var med andra ord ”Free forms”.

I närmare två timmar blandades pissdoften med en hel del ganska bra musik.

Tack Lasse och tack Roffe.

Östens 12 minnen!

”Självklart finns det väldigt mycket i minnenas skrivbordslåda att plocka fram. Nu, när man blivit 70 blir man mer och mer påmind om ”kommer du ihåg Östen” av människor man möter på stan eller musiker eller kolleger som säger ”är den sann den där storyn om dig och…”. Det är ganska roligt att sortera. Sant till vänster, lögn till höger och delvis sant i mitten. Ni kan här få ta del av alla sorterna.

Östen minns i Januari


JESUS

Att tro sig vara Jesus är väl inte helt ovanligt. I Malmö fanns det i min barndom många original. Tage Tosa, Tokige Sven, Parka-Lotta, Vackra Vera och så då Jesus. Han arbetade ibland som cykelbud. Hans framfart i Malmö med omnejd bevittnades av många.

Jag jobbade i min ungdom som springpojke på Skandiaförsäkringar eller som det hette på den tiden, Skandia Freja. Det låg på Hamngatan. Mellan Stortorget och Centralstationen. En gång fick jag se ”Jesus” komma nerför den lilla Hamngate-backen. Han hade – som skedde ibland – släppt cykelstyret med bägge händerna. I hög fart passerade han levande Norra Vallgatan och kom över bron. Samtidigt skrek han ”JESUS STYR” !!! Och med högsta speed for han rätt in i den reklampelare som stod på andra sidan.

Han överlevde. Precis som Jesus brukar göra.

Östen minns i Februari


ELEFANTEN

Vid ett av mina första större framträdande i Danmark skulle jag göra en eftermiddags-konsert på Tivoli i Köpenhamn. Det var jag och ett 16-mannaband från Sverige. ”Planen” var full av folk, mycket svenskar som hade tagit sig över så vi såg fram mot en fin eftermiddagskonsert. Strax innan vi skulle göra entre fick vi veta att det var mer än vi som skulle framträda. Nämligen elefanten ”Tanja”. Tror jag den hette.

Via en specialinstallerad hiss fördes Tanja in, fick stora applåder och genomförde ett program dansade och jonglerade med bollar. Stora applåder alltmedan vi väntade på vår entre. Tanja ner i hissen och min orkester in på scenen medan jag gjorde mig klar för entre. Introduktionen kom, jag annonserades i anläggningen och jag rusar glad in på scenen.

Förutom 3 fulla svenskar på bänken längst fram vid scenen var det…..TOMT.
Publiken hade kommit för elefanthelvetets skull och visste förmodligen inte ens om att en svensk sångare skulle göra en show. Sen gick det bätttre.., med åren.

Hur det gick för Tanja vet jag däremot inte.

Östen minns i April


VEM MINNS INTE “APRIL IN PARIS”

Skulle göra en TV inspelning på Tivoli i Stockholm med bl.a. Bengt Hallberg som arrangör. Vi skulle göra ett program om Georg Gerschwin. Strax innan lunchen passerade Berndt Egerbladh och jag frågade honom:

– Vad gör Du här
– Jo jag skall bara göra ett kort intervjuinslag medan ni har lunchpaus.
– Jaha, sa jag och tänkte inne mer på det.

Lunchen kom, vi gick och vi kom tillbaks och fortsatte repetitionen. Jag sjöng någonting ur Porgy and Bess och när sångnumret var slut upptäckte jag en liten grupp människor som satt nere i en så gott som mörk och tom salong. Dom va väl en fem sex stycken och bland dom satt en mörkhyad äldre man och vinkade åt mig med sin käpp. Jag gick lite närmare scenkanten för att se vem det var då, han lite lågmält men fullt hörbart säger…, på engelska: ”tack för sången”. Då ser jag att mannen i frågan är…, COUNT BASIE!
Jag måste ha sett ut som en fiollåda om nu Count Basie visste hur en sån såg ut.
Innan jag hann fixa till ansiktet säger han:

– HUR HAR DU DET MED HÄSTARNA ???

Två fiollådor!!!!!!!
Hur fan kunde Count Basie veta att jag hade hästar. Jag menar om Jesus hade står där och sagt ”Östen har du det med fisken” eller något liknande då hade jag förmodligen sett ut som en basfiol-låda. Men just då kommer jag ihåg att Count var intresserad av galopp-hästar. Jag tror t.o.m. att han ägde nån halva tillsammans med något av sina musiker varpå jag inom loppet av tre sekunder svarade

– JO TACK HUR ÄR DET SJÄLV ???

Jag tyckte mig se ett mindre pianolock garva framför mig. Eferåt fick jag förklaringen. Någon i Basies sällskap kom från hans svenska grammofonbolag och dom nämnde att jag också höll på med hästar.
Men han ville naturligtvis göra något roligt av situationen och det gjorde han. Som den musikant han va
…han satt ju ändå bara där och väntade på taxin som Bendt Egerbladh hade beställt efter deras intervju i vår lunchpaus. Jag fick lite beröm och både han och jag fick vars ett garv.

Östen minns i Maj


MASSAGE

Hamnade vid ett tillfälle i Tokyo på en liten turné åt det hållet. Kom till hotellet strax efter lunchtid och var naturligtvis dödströtta efter den långa resan från Sverige. Vissa var dock inte tröttare än att t. ex min dåvarande pianist Gustav Andreasson upptäcker ett litet kort på sitt skrivbord där det står
”OM NI VILL HA BODYMASSAGE VAR GOD RING RECEPTIONEN”.

Gustav ringde receptionen – han hade ju sätt på film såna här små gulliga geishor som gjorde både det ena och det andra. Så han beställde upp en massörska klockan 3. Han duschade, talkade sig, tog på sig den vita hotell-badrocken och lade sig till med ett aningen löjligt småleende på läpparna.

Och väntade.

Klockan 15.00 hörs en liten nätt knackning på dörren. En nervös och spänd Andreasson öppnade lika försiktigt. Utanför stod 2 geishor. 115 kilos. Var för sig. Mellan dom stod plötsligt Andreasson.
70 kilo. För sig.

Och nog fan fick Gustav massage. När 230 kilo hade bearbetat honom på det hårda hotellrumsgolvet i 45 minuter hade hans eventuella bilder av japanska geishor ändrats en aning men han blev mjuk…,

…,i ryggen.

Östen minns i Juni


DRAMA VID SCENKANTEN

I juni 2004 minns jag en dag i början på 70-talet då jag var ute i folkparkerna tillsammans med en viss Cornelis Vreeswijk och vi hamnade i en mellansvensk stad i början på vår turné.

Ett av våra nummer var en belgisk-holländsk visa som Ces hade översatt till svenska. ”Första vackra dan i maj”. Den låg mitt i vår show. Det var en föreställning där folk inte satt utan stod längst fram vid scenen. Det var mycket folk och Ces hade som vanligt gitarren på magen så där stod vi bägge längst fram på scenen ganska nära varandra. ”Första vackra dan i maj, grabben din och du kutar runt i skogen och för en gång skull så slipper ni ha sällskap med din fru” o.s.v.

Komna mitt in i sången märker jag att en tämligen berusad yngre herre håller på att knyta ihop Ces och mina skosnöre. Ces märker ingenting han bara sjunger och är glad medan jag inser vad som kan hända. Men först och främst blir jag förbannad. Så jag lägger min mikrofonsladd om halsen på grabben och drar åt alltmedan Ces och jag fortfarande sjunger och är glada. Vi börjar närma oss slut av sången och jag glömmer av att jag har en kille dinglande i min mikrofonsladd. DÅ råkar Ces titta ner och ser vad som håller på att hända. Så i slutet av sången viskar han så det hörs över hela parken
”SLÄPP HONOM FÖR FAN DU HÅLLER PÅ ATT DÖDA HONOM”.

Precis då tar sången slut. Vi får en applåd och skall backa ett par steg. Det var ju bara det att vi fortfarande var sammanbundna med två skosnören. Jag lyckades behålla balansen medan Ces drattar på aschlett med gitarr, mikrofon och hela baletten. Dan efter stod det i den lokala tidningen
”Cornelis Vreeswijk berusad i parken, föll omkull på scenen”

Östen minns i Juli


DEN BLODIGA KATTEN

Vi skulle ha premiär på vår sommarturné i folkparkerna. ”Hugo” och jag. D.v.s. Ernst-Hugo Järegård och jag i början på 70-talet. Hugo hade väl aldrig varit i en folkpark möjligen passerat en i Ystad i sin ungdom. För säkerhets skull hade vi premiärkvällen två parker att klara av. Karlshamn och Åhus.

Det började bra. Vi sjöng och spexade och var allmänt charmiga. Och publiken va med. Tills plötsligt Hugo skall läsa ett stycke om en katt. En blodig katt. Publiken ”stannade” upp och allting bara DOG. Efter katten va det hopplöst att lyfta publiken igen. Så det var ett ”nästan” fiasko. Efteråt sa Hugo
”Kan ni fixa ett sent plan till Stockholm. Jag skiter i det här”. Och där stod vi med en lång sommarturné framför oss. Den kände Dramatenskådespelaren och herr Warnerbring. Så jag.., med en viss Folkparkserfarenhet fick ta Hugo åt sidan och förklara för honom att Karlshamn är Sveriges värsta folkpark medan däremot Åhus är kanonbra. Att det sedan råkar vara precis tvärtom fanns det ju ingen anledning att direkt slänga i ansiktet på Hugo. OK sa han, Åhus då men imorgon åker jag hem. OK sa jag, och bet mig i tungan. Dessutom var det fredagskväll och SEN…, mycket sen föreställning i Åhus.

In i bussen och det första jag ser när vi närmar oss ingången till Åhus Folkets Park är en asberusad parkeringsvakt – dvärg – som försöker lotsa oss åt fel håll. Som tur va såg inte Hugo honom. Vi kommer fram mot scenen med bussen och där står det, försöker stå, 7000 personer och väntar på oss. Inga sittplatser som i Karlshamn, inga loger, inga strålkastare och ett jävla liv. Vi är ju ganska nära Kiviks Marknad. Jag blundade och bad en bön.

Vi klär om i bussen, in på scenen och allting rullar på. Och så kommer ”den blodiga katten”. Sjutusen halv och helpackade står tystna i sju och en halv minut. Jag sitter på en barstol en meter bakom Hugo och hinner tänka ut olika flyktvägar. Rakt ut i Östersjön eller börja sjunga Tyrolerhatten. Allt för att avsluta den kortaste Folkparksturnen i historien. Då… utbryter en jubelstorm och en applådåska som dånar ut över Östersjön. Hugo vände sig om mot mig och log. Sen åkte vi på turne i folkparkerna.

Östen minns i Augusti


MIN FÖRSTA SPELNING

Det måste ha varit 1948. Jag var i varje fall så ung att jag fick ha specialtillstånd av Svenska Musikerförbundet för att överhuvudtaget få stå på en scen mot betalning. 10 spänn. Om jag minns rätt så var det Göhle på trummor, Cerwin piano och Nilsson på bas plus en dragsspelare som jag tyvärr glömt namet på. Men han va bra.

Det var en sommarfest på ett koloniområde utanför Bulltofta Flygplats i Malmö. Jag kunde tre låtar på klarinett plus att jag sjöng ”Tangokavaljeren. Dessa 4 nummer körde vi i ett par timmar. Vi försökte med att variera tempo och stil så gott det gick. Ingen spelning som gick till musikhistorien. Däremot det som hände efteråt. Snett framför estraden hade hela tiden stått en ung tjej i min egen ålder, d.v.s.14 år. När vi packade ihop stod hon kvar. Vi slängde väl några ord till varandra. Hon va danska. Hette Rosita och hade ett oerhört långt och vackert rött hår.

Sen slog vi följde från dansbanan. Halvvägs hem till Möllevångstorget skall vi passera ett djupt och brett dike och av någon anledning tycker Rosita att vi skall vila oss en liten stund. Jag upptäcker då att hon har en för sin ålder väldigt välutvecklad byst. Väldigt. Vilket narturligtvis väcker vissa förhoppningar hos mig. Rosita ser nog ganska väl var mina blickar hela tiden fastnar och säger plötsligt:

– Vill du se mina bröst
– Ja

Detta var de första bröst jag sett på riktigt efter morsans. Min första spelning och mina första bröst.

Östen minns i September


NÄR VI FICK AMERIKANSKA ARMÉN PÅ FALL

Våren 1952 var jag på turné i södra Tyskland för att underhålla amerikanska armen på deras olika förläggningar i trakterna av Wurzburg. Jag jobbade men en orkester som hette ”Totty Wallen och hans vilda vikingar”. Förutom Totty på bas och dragspel var det hans bror Ville Wallen på trummor. Arne Feldt piano Bosse Ohlsson gitarr, Barbro Lager sång och jag tenorsax och sång. Vi färdades med amerikanarnas armébussar annars hade vi aldrig kommit innanför grindarna till de olika baserna.

En kväll stoppades vi av fyra MP:s och en flerstjärnig general med ett stort smile på läpparna kom ombord och undrade om han kunde få ”lifta” med oss…, han skulle ganska långt in på området. Welcome sa vi utan att tänka på att mitt i bussen hade vår kapellmästare 10 sekunder innan generalen steg ombord avlossat en brakskit som ljudmässigt dallrade i hela bussen men som luktmässigt nådde sitt totala maximum just när generalen kom in.

Vi i orkestern visste ju om det här sedan ett par månader och hade så sakta hunnit vänja oss men en oförberedd general stannade upp, trodde inte sin näsa och skrek till chauffören ”open the door.., och kastade sig mer eller mindre ut ur bussen. Om Adolf Hitler hade vetat om ”vårt” hemliga vapen några år tidigare hade kanske utgången av andra världskriget blivit en annan.

Östen minns i Oktober


KIVIKSPOLKA I GAMBIA

Vid några tillfällen under 70-talet var jag och Berndt Egerbladh i Gambia för att underhålla de skandinaviska turisterna. Vi fick kontakt med en gambiansk musiker som spelade på olika trummor och han ville så gärna vara med och det tyckte naturligtvis vi va både smickrande och roligt.

En dag ringde dom från tyska ambassaden och undrade om vi kunde komma och underhålla en stund. Dom hade ett 40-tal gäster från Sverige. Vi ställde naturligtvis upp. Samtidigt frågade vi vår gode vän trummisen om han ville vara med tillsammans med sin son. I Gambia har trumdslagaren alltid med sig en ”lärling”. Oftast en av sönerna. Du får gärna ta med dig några andra musikanter också, sa vi.
Nu är det så i Gambia att det finns inget ord i språket för ”musik”.
Musik att detsamma som ”all scenisk verksamhet”.

– Jovisst sa han, det gör jag gärna.

Kvällen kom och vi sågs en halvtimma innan på platsen för framträdandet. Med sig hade polaren tagit
– EN ORMTJUSARE OCH EN ELDSLUKARE !!!! Det var en del av kompet.

Den ”Kivikspolkan” vi gjorde för gästerna den kvällen var nog den mest autentiska som någonsin framförts. Fritjof Nilsson Piraten hade troligen dött av skratt, ännu en gång, av att höra texten om sig själv framföras i Afrika med det ackompanjemanget och i den miljön.

Östen minns i November


FLYING HOME

I dagarna för 50 år sedan spelade jag på Nalen i Arne Domnerus klassiska septett en kortare period. Barytonsax och sång. På den andra scenen återfanns Carl Henric Norins orkester. Där var m.a.o. den svenska jazzeliten samlad. Osså jag.

En dag skulle Sarah Vaughan med orkester komma till Sverige för ett antal konserter. Topsy Lindblom gav oss i de två Nalen-banden order om att åka till Bromma Flygplats och möta berömdheterna – om inte med pukor så i varje fall trumpeter saxar och kontrabas. Så vi åkte ut ett femtontal musikanter och ställde oss på balkongen och väntade. Det var ju inget direkt B-lag som kom. Förutom Sara var det bl.a. Sahib Shihab, Roy Hanes Colemann Hawkins och Illinois Jacquet.

Där stod vi i kylan och väntade när planen sakta gled in mot ankomsthallen. DÅ var det någon som sa,
”VA FAN SKALL VI SPELA”. Tystnad.
Tills en yngling från Malmö d.v.s. jag lite försiktigt säger ”Varför inte FLYING HOME”. Alla tittade på mig en lång stund tills alla började garva. Och när dörren till planet öppnas och Sarah kommer ut tillsammans med Coleman Hawkings drar vi igång Flying Home. Sarah tittar på oss, sedan på Coleman, vänder om och går in i planet igen. 3 sekunder senare kommer dom ut igen storgarvande.
Och vi fick på fan i Orkesterjournalen och Estrad.

Veckan efter var vi i Göteborg för att spelade några kvällar. Då upptäcker Dompan plötsligt att Sarah är i Göteborg på Konserthuset, på vår frikväll. Varför Dompan omedelbart beställer biljetter till hela bandet. Tredje bänken i mitten. In kommer Sarah i en chokladbrun DJUPT urringad klänning med pälskrage.
Det blev för mycket för oss varför Bengt Arne (Wallin) skriker ”VI DYKER KILLAR” och med ett stön kastade vi oss ner på golvet mellan bänkarna. Sarah hade inte kommit igång efter sin entre och när hon upptäckte att det var vi – SOM DÖK – tog det ju ytterligare några minuter innan hon kom igång med ett stort leende på läpparna.

Östen minns i December


SPENCER

Ett år på ett av mina Göteborgsbesök var jag tillsammans med Roffe Ericssons storband engagerad på Restaurang Valhall en hel månad. Vi bodde hela månaden på ett mindre hotell parallellt med Avenyn, Hotel Örnen. Roffes band var ju fylld av det bästa som fanns att få i Sverige på 70-talet. Ingen nämnd utom möjligen en förutom Roffe. Roffe E. hade ju snart upptäckt att det i samma hus låg en motionsanläggning. Han fick hela bandet inklusive mig att motionera ett par gånger i veckan. Där fanns nämligen en hel avdelning för solning. Och alla, nästan alla, ville ju vara snygga. Det var bara EN som vägrade gå dit.
Och vi började ju undra. Var fan är Sture.

Veckorna gick och vi solade och blev brunare och brunare. Den Sture jag pratar om va alltså STURE NORDIN. En av Sveriges bästa och ROLIGASTE basister. Ett stort leende över hans minne. Under månaden som gick blev han blekare och blekare. Tills någon en dag hade råkat öppna dörren till hans rum och där på sängen med en gammeldags sollampa framför sig satt Sture naken och solade veken. Bara veken. Det hade alltså pågått i tre veckor utan vår vetskap.
– Va fan håller Du på med Sture?
– Jo.., det är så här…
I musikerkretsar gick ungefär samtidigt en story om att när man va på turne så kom ”Spencer” hem till frun på besök – som det hette. Spencer var en välutrustad mörklagd herre. Denna historia blev ju värre och värre i turnebussarna runt om i Sverige.
– …att när vi kommer hem i nästa vecka, sa Sture, så slänger jag in min brunbrände veke genom brevlådan, samtidigt som jag knackar på dörren. Inifrån hoppas jag få höra min fru skrika…

– NEJ SPENCER…inte idag!!! STURE ÄR PÅ VÄG HEM!!!