Ale Stenar
Text
Anders Österling Musik Östen Warnerbring
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar
skönt på sin plats när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön
som ensam vet vad minnesmärket menar
I sluten ordning dessa gråa hopar
står vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spölar - att det gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.
Srorvulen handlingskraft behärskar kullenb
Järn mötte brons när äventyret hände
Sjökungens skepp som sitter fast i mullen
gör här sin långfärd intill tidens ände
Den har blott sten till stäv
och moln till segelväv
men är trots allt de fria skeppens frände.
En brigg på väg till Skagerack och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten
I detta skådespel
vet ingen vilken del
som just förflyter eller är förfluten
Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila
och tiden byter hälsningar men rummet
i seglens rörelse och blockens vila
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.